Följarskap och våra förfäder
Ja, då var det ett nytt år igen. Inte för att jag hör någon klaga. 2020 kommer väl knappast gå till historien som ett muntert år. Trots det hoppas jag du fick en riktigt härlig jul med mycket vila och god mat. Själv har jag läst, sett på film och ätit för mycket. Nu blir det väl gurkvatten i en månad.
Jag tänkte att vi börjar 2021 med att titta bakåt i tiden. Ganska långt tillbaka faktiskt. Frågan vi ska utforska är – hur såg följarskapet ut hos våra förfäder. Eftersom det här är ett ganska omfattande område så blir det här mer utav en introduktion till ämnet.
Jägar- och samlarsamhället
Jag har alltid varit intresserad av människor. På universitetet studerade jag bl.a. socialantropologi och det var där jag först kom i kontakt med forskning kring nomadiska jägar- och samlarsamhällen. Som jag nämnde i ”Vem vill kontrolleras” så har 90% av den moderna människans historia (d.v.s ca 180 000 år) tillbringats i just små nomadiska jägar- och samlarsamhällen. När jag säger ”små” menar jag grupper av människor på ca 20 till 40 individer.
Idag finns det inte så många nomadiska jägar- och samlarsamhällen kvar. Dessutom har globaliseringen påverkat de samhällen som fortfarande existerar. I många fall har deras rörelsefrihet begränsats av stater som tagit kontroll över deras mark och modern teknologi letar sig in i deras liv. Det här försvårar förstås möjligheten att få en bild av hur traditionella nomadiska jägar- och samlarsamhällen fungerat genom tiderna. Tack och lov finns det en del relevanta studier, observationer , intervjuer och reseskildringar från innan mitten av 1900-talet. Det här, tillsammans med arkeologiska utgrävningar har gett forskare en ganska bra bild av hur våra nomadiska förfäder levde.
Själv har jag koncentrerat mig på hur våra förfäder samarbetade och fattade beslut. Detta har varit särskilt intressant för mig eftersom det i nomadiska, jämlika jägarsamhällen inte finns några chefer, hövdingar eller andra formella beslutsfattare.
Läs gärna mer om jägar- och samlarsamhället i Lasse Bergs böcker:
- Gryning över Kalahari – Hur människan blev människa
- Skymningssång i Kalahari – Hur människan bytte tillvaro
- Ut ur Kalahari : drömmen om det goda livet
Så vem bestämmer?
Hur kan ett samhälle fungera utan att någon har det yttersta ansvaret? För oss som är uppvuxna med att någon alltid bestämmer är det svårt att förstå hur något annat skulle kunna vara möjligt. Det är som att försöka få dagens ungdomar att föreställa sig ett liv utan datorer och mobiltelefoner.
En morgon, när Emmy (vår yngsta dotter) var runt sex år gammal, pekade jag på ett smörpaket där det stod 600 g. ”Vad står g för?” frågade jag. Emmy funderade några sekunder. ”Gigabyte” svarade hon sedan. När jag var liten fanns det inte en sexåring i hela världen som skulle ha gissat att g stod för Gigabyte. Vårt sätt att betrakta och tolka världen omkring oss är starkt färgat av samhället vi lever i. Det gäller även vår uppfattning och tolkning av ledarskap.
Det finns en del roliga (och ibland sorgliga) beskrivningar på hur upptäcktsresanden och tidiga forskare stött på jämlika (på engelska kallat ”egalitarian”) samhällen. Bland det första de gjorde var att försöka ta reda på vem som var hövding eller beslutsfattare. När lokalbefolkningen förbryllat förklarat att det inte fanns någon sådan person hade forskarna ofta svårt att acceptera svaret. I deras världsuppfattning måste människor styras av formella beslutsfattare. För den nomadiska jägaren och samlaren var en sådan tanke dock absurd.
När antropologer väl accepterat att det fanns jämlika samhällen som saknade formella beslutsfattare, började några av dem att leta efter ”informella ledare”. Med det menade man informella beslutsfattare, alltså en inofficiell hövding. Det här sökandet efter en makthavare tycker jag säger mer om det västerländska samhället än de nomadiska jägarnas. Men några övertygande bevis för att informella beslutsfattare finns har inte kunnat presenteras.
Vikten av kommunikation
Så hur fattas beslut i nomadiska jägar- och samlarsamhällen? Jo, man pratar med varandra. Faktum är att man pratar väldigt mycket. Samtalet mellan individer är en nyckelfaktor för gruppens välbefinnande. Det blir särskilt viktigt om man ska fatta beslut eller lösa ett problem. Medlemmarna vrider och vänder då på ämnet i fråga, både med familj, vänner och gruppen som helhet, tills man når en form av konsensus.
Det här kan förstås ta lång tid. Å andra sidan, när ett beslut väl är fattat går det lätt att implementera det. Jämför det med dagens företagande där ett fåtal personer (chefer) fattar snabba beslut men där implementerandet kan pågå i oändlighet eftersom frågan inte är förankrad hos personalen.
Det här ständiga diskuterandet i jämlika jägarsamhällen gör medlemmarna till experter på kommunikation. Som vi alla upplevt någon gång är det inte alltid lätt att prata med andra. I alla fall inte på ett konstruktivt sätt. Det är svårt att veta vilka frågor som är värda att reda ut och vilka man bör släppa. För att inte tala om svårigheten att veta när det är rätt tillfälle att stå upp för sin sak och när man bör backa för en grupps bästa.
Alla deltar
Hos nomadiska jägare och samlare får alla vuxna medlemmar vara med och fatta beslut. Det betyder inte att alla måste vara med. Ett beslut om jakt t.ex. tenderar att fattas av samhällets jägare. De lägger fram sina förslag och lyssnar på varandras åsikter och tankar. Sedan diskuteras olika lösningar tills alla är mer eller mindre överens om ett beslut. Ingen kan tvinga på någon annan sin åsikt.
En ledare väljs ut
Nu kommer vi till följarskapets kärna. I vårt samhälle förknippar vi ofta ledare med en person som har makten, rättigheten och/eller förmågan att styra en grupp. Hos våra förfäder däremot var ledare inte en enskild person. Istället valde gruppen att följa olika personer beroende på vilka utmaningar de stod inför. Som en inuit uttryckte det:
”Med tiden blir det tydligt vem som är framgångsrik med att hitta de rätta [jakt]platserna. Andra följer honom [jägaren] men bara för att hitta de bästa jaktområdena. Om han slutar vara tursam och någon annan har mer framgång, följer vi den andra jägaren.”
Om vi tänker efter så är det här, ur ett följarperspektiv, väldigt logiskt. Att ständigt följa en och samma individ har sina begränsningar. Ingen är bäst på allt. En framgångsrik jägare är bra att följa under en jakt men det betyder inte att personen är lämpad att leda t.ex. en barnafödsel, religiös rit eller hanteringen av en allvarlig konflikt. Och vad händer om vår jägare har en dålig dag? Varför skulle någon vilja följa en person som inte är i sitt esse?
Människans komplexa samarbetsförmåga är unik, menar forskare som exempelvis Michael Tomasello och Matthew D. Lieberman. Bl.a. kan vi diskutera olika synsätt och utarbeta den bästa lösningen för gruppen som helhet. Så varför skulle vi följa en enda person?
Våra förfäder följde alltså olika personer vid olika tillfällen. Det enda konstanta var att man följde någon för att uppnå något. Ledaren fungerar alltså som en form av vägvisare, men beslutet om destinationen (d.v.s. vad man vill uppnå), det beslutar följarna! Som ledarskapsgurun Simon Sinek uttrycker det: ”Vi följer de som leder, inte för deras skull utan för vår.”
Det här betyder att vi hela tiden följer olika personer. Ibland följer andra oss. Att leda och följa är m.a.o. (enligt min slutsats) inte en formell process. Istället kan vi se både ledar- och följarskap som redskap vilka vi använder för att effektivisera samarbete inom en grupp. Det primära är alltså samarbetet, inte att följa en ledare.
Om det är något jag önskar fler chefer tog fasta vid så är det just detta – det är inte ledare i sig som driver människor utan möjligheten att uppnå något tillsammans med andra.