Christian Monö
I Livingstones fotspår
Jag var tre månader gammal när jag för första gången flyttade ifrån Sverige. Mina föräldrar arbetade som biståndshandläggare och första landet vi flyttade till var Tanzania. Några år senare bodde vi i Kenya och efter det Zimbabwe. När jag fyllde 20 hade jag bott halva mitt liv i Afrika.
Sedan dess har jag även hunnit bo i Bryssel och Serbien. Numera bor jag i Stockholm med min fru Cindy och våra två döttrar, Zoey och Emmy. Men Afrika, och framför allt dess natur, ligger mig fortfarande varmt om hjärtat och fortsätter att inspirera mig på olika sätt.
Studier och nya äventyr
Min uppväxt i kombination med ett stort intresse för människor, ledde till att jag började studera etnologi, socialantropologi och samhällsvetenskap på universitetet. 2003 flyttade jag och Cindy till Bryssel. Ett år senare tog min magisterexamen i internationella relationer vid Brussels School of International Studies, en filial till Kent University.
Kort därefter fick jag en praktikplats på FN:s biståndsorganisation (UNDP) i Belgrad. Det var en lärorik period. Bara några år tidigare hade Balkanländerna befunnit sig i krig med varandra. Såren fanns fortfarande kvar, både de själsliga och de fysiska. Bland annat besökte jag Mostar som mer eller mindre jämnats med marken och Sarajevo där omgivande kullar täcktes av vita kors efter massavrättningar.
Efter 1,5 år i Serbien var det dags att flytta igen. Cindy var gravid med vår andra dotter. Vi återvände till Sverige men den här gången hade jag ingen skola eller arbete som väntade. För första gången i mitt liv gav jag mig av utan plan eller mål.
Följarskap
Mitt liv tog en märklig vändning våren 2007. En släkting hade funderat över det här med följarskap, eller snarare det stora ointresset för de som ska följa. Varför, undrade han, var människor så otroligt intresserade av ledarskap men inte följarskap? Den frågan skulle förändra mitt liv.
Jag har alltid varit nyfiken, särskilt av frågor som andra sällan ställer. Så, dagen efter googlade jag för första gången ordet ”följare”. Sedan dess har jag studerat hur och varför människor följer varandra.
Jag har sökt svaren på mina frågor, inte bara genom att studera ledar- och följarskapsforskning, utan även ämnen som antropologi, arkeologi, historia, psykologi, genetik m.m. Med tiden har jag insett att i stort sett alla böcker och artiklar som behandlar frågor om ledar- och följarskap, gör det ur ett ledarperspektiv.
När jag påbörjade den här resan, gjorde jag det med en väldigt enkel fråga: ”Vad får mig att vilja följa någon annan?” Omedvetet försökte jag alltså förstå världen ur ett följarperspektiv. Det vill säga, jag försökte analysera världen ur en följares ögon, inte en ledares. Det fick stora konsekvenser. Snart började jag ifrågasätta sådant som vanligtvis anses självklart bland ledarskapsexperter. T.ex., varför är vi så besatta av ledarskap men så ointresserade av de som ska följa? Utan följare finns det väl inga ledare? Borde vi då inte vara mer intresserade av de som följer? Dessutom är forskare inte överens om vad som särskiljer en ledare från en icke-ledare. Det är en otroligt viktig observation, för om vi inte vet vad en ledare är, hur kan vi vara så säkra på att de är avgörande för framgång?
Ju mer jag skrapade på ytan, desto fler frågor fick jag.
Jag har nu haft förmånen att föreläsa kring dessa ämnen på företag, organisationer och universitet i många. Samtidigt har jag haft ”vanliga” jobb inom finansbranschen där jag arbetat både som chef och medarbetare. Därmed har jag haft möjlighet att testa och studera mina egna och andras teorier i praktiken.
2023 publicerade jag boken Konsten att Följa.
Människans största stryka är hennes förmåga att samarbeta. Det viktiga är inte hur vi leder varandra, utan hur vi samarbetar. På följarskap.se kommer jag fortsätta utforska följarskapets krafter och hoppas förstås att du har lust att göra mig sällskap längs vägen. Har du några frågor är det bara att höra av dig på christian.mono [at] foljarskap [punkt]se
Vi hörs!
Chris